Jag ber inte om att någon ska förstå. Och ni får gärna tycka att jag är töntig...för jag bryr mig inte ett skit. Men jag tror inte att ni kan förstå hur mycket styrka man kan få av en person. Dessutom en person som inte ens vet om att man finns överhuvudtaget. Han ger mig så mycket genom att bara finnas. Jag skriver inte för att folk ska tycka synd om mig eller för att jag söker uppmärkashet, den biten kom jag över för ett par år sen. Men ibland har man perioder i livet då allting inte är som man önskar. Jag önskar så innerligt att jag kunde slippa dessa perioder, för egentligen så har dom inte med mig att göra. Jag bara råkar finnas i omgivningen och försöker vara en medlare för andra. Visar sällan någonting, säger ingenting, ler och gömmer allt det onda innom mig...långt innom mig. Sen kommer det krypandes fram på kvällen...någon form av ångest. Jag berättade om min panik ångest jag fick i stugan för några veckor sen. Den har absolut med detta att göra. Och det var något av det värsta jag varit med om. Varje kväll är jag livrädd att få ett liknande anfall...trodde jag skulle dö. Det är tufft, men jag kämpar. För jag vet att det kommer bli bättre. Jag måste bara vara stark.

 

När jag mår dåligt, är ledsen och känner mig som någon längst ner på botten finns han alltid här. Hans musik som gör mig stark. Titta på en bild med det där lendet. Se ett yt-klipp när han tramsar sig. Se en live-spelning. Komma och tänka på april 2013. Det handlar inte om att jag går och är kär i världens största stjärna och tror vi ska bli ihop om vi ses. Självklart kan jag driva om det, att han är min man och att vi ska gifta oss när vi ses. Men jag hoppas ni fattar att jag inte är så hjärndöd. Jag har en pojkvän dessutom som är perfekt för mig. JB är min idol och jag tycker alla skulle behöva ha sig en sån. En förebild en inspirationskälla. Jag vet inte vad jag skulle göra dessa pisskvällar och nätter när allt bara känns som en mörktunnel utan JB. Han ger mig någon form av ljus. Ni fattar kanske inte överhuvudtaget vad jag snackar om. Och allt kanske bara låter helt stört, men då låter jag er tycka det. Jag tänker inte försöka få er att förstå. Jag behövde bara skriva av mig. Min blogg och min kärlek till JB. Min kärlek att han räddar mig från botten...jämt. Även ikväll. Med Fall i lurarna och tankarna kring april 2013 ska jag nog kunna somna även ikväll.

 

Tack till er som läst och inte idotförklara mig.