Idag har det gått sjutton månader, sjutton hela månader sen jag blev din och du blev min. Känns så mycket, men tänker man framåt är de så lite. Jag vet iaf att jag älskar dig Marcus, ja lovar. Utan dig skulle jag känna mig som jordens ensammaste människa. Du är min bästevän, den ja litar på mest och som ja kan berätta allt för. Jag vill inte förlora dig, vill alltid va din bästavän hur vi än väljer att gå längre fram i livet. Det är när du ligger brevid mig i sängen och håller om mig som jag tycker om bäst, eller dom stunder då jag kittlar för jag vet att du hatar det mest och du är så söt när du är sur. Eller när vi drar ett dåligt skämt och garvar tills vi storknar. Det är såna stunder man önskar jag önskar ja alltid kan få ha kvar. Det är tanken på att kanske få träffa dig i skolan som gör att man kommer upp med ett lende på läpparna varje morgon. Du gör mig så himla glad. Jag vill inte säga föralltid, för man vet aldrig vad som ska ske i framtiden. Men jag vet vad jag känner. Du är det som kallas kärlek. Min ögonsten. Sjutton månader och mera ska de bli hjärtat.

Jag hjärta Dig
Jag älskar dig.