Sanningen
Jag skulle publicerat detta igår. Men gjorde det aldrig. Nu gör jag det! Livet går inte under :)
Jag vet inte hur jag ska skriva detta inlägg. Jag vet inte ens om jag kommer att publicera det. Jag vet bara att jag vill skriva det. Jag har så himla mycket tankar och känslor inom mig. Jag behöver få ut dom. Jag vill berätta för er för jag vet att alla ni som läser min blogg är mina vänner. På olika sätt. Ni kommer ändå att få veta detta framöver. Jag måste bara sluta upp och förneka det för mig själv. Sluta upp att stänga allting innom mig. Men det är så jäkla svårt. Jag vill inte bli ledsen. Jag vill inte att folk ska se mig gråta. Jag vill inte framstå som svag. Jag har alltid fått höra att jag är en så himla glad och positiv person...av alla runt omkring mig, nästan för positiv ibland. Jag vet att det är okej för alla att vara ledsna men jag har så svårt att låta folk se mig ledsen. Senaste tiden har de där fake-smilet som folk ofta snackat om OFTA varit på. Jag har skrikit innombords och bara velat ligga kvar i min säng resten av dagen, veckan, månaden. Men jag har bitit ihop. Försökt vara positiv även om det varit svårt. Det fungerar, men det är jobbigt.
Anledningen till att allt varit såhär jobbigt för mig (och för min övriga familj) är att min mamma och pappa ska flytta isär. Oj vad farligt tänker ni. Men jag har förnekat detta för mig själv de senaste månaderna. Stängt det ute ifrån min värld så fort det kommit på tal och bara STÄNGT AV ALLT när samtalet kommit upp eller något påmint mig om det. Jag vet att jag är 20 år, jag vet att jag ska ansvara för mitt egna liv och att mina föräldrar fortfarande kommer finnas kvar. Det jag däremot inte vet är varför jag har så svårt att ta detta till mig? Och varför jag har så svårt att acceptera det. Egentligen så tror jag att det kommer bli bra i slutändan (sa jag just det där?) men ändå så kan jag inte ta det till mig. Jag har i princip känt att hela min värld rasat samman i dom stunder då jag verkligen försökt ta det till mig. Jag är så jävla rädd. Rädd för denna stora förändring som det är. Jag är rädd vad folk ska säga. Jag är rädd för hur allt ska bli framöver. Jag är rädd att vi aldrig ska kunna vara en hel familj längre. Jag är rädd att mamma ska känna sig ensam när jag inte är hon henne. Jag är rädd att pappa ska känna sig ensam när jag inte är hos honom. Jag är rädd att mamma och pappa inte ska kunna vara vänner. Jag är rädd för att inte räcka till. Jag är rädd för så jävla mycket. Och det är så jävla svårt att ENBART skita i alla dessa tankar och rädslor och bara fokusera på mitt liv. Dom dyker liksom upp när jag minst anar det. Dom ligger där och gnager hela tiden. Kanske är det bara en fas nu. Innan allt är klart. När vi gått igenom detta. Men den tär på mig så mycket. Jag blir så ledsen när jag tänker att vi inte ska kunna sitta tillsammans på samma sätt en kväll och titta på tv, äta god mat och bara vara. Även om det inte händer jätte ofta så har jag alltid värdesatt som stunderna mycket. Allting kommer bli så annorlunda. Jag har ju levt med båda min föräldrar i 20 år. Klart som fan att detta är en stor förändring för mig. Jag vet att det finns större problem i världen och att detta kanske är en fis i rymden. Men jag tycker det är tungt som fan.
Mamma flyttar till Åtvid den 1 december. Det är bestämt och det finns ingenting för mig att förneka längre. Det går liksom inte. Sanningen har kommit ikapp. Jag hoppas att allt kommer bli så bra som det bara går och att ALLA kommer må så bra när detta är över som det bara går. Och att jag kan få slippa alla dessa funderingar som äter upp min hjärna inifrån. Men hur det än blir måste jag försöka tänka att mamma kommer alltid finnas kvar och pappa kommer alltid finnas kvar. Bara att dom är i olika hushåll. Och jag är ju stor nog att sköta mitt eget liv. Jag hoppas att jag kan känna så till 100% om några månader. Att allt ändå är ganska bra. Att vi är friska och fortfarande har varandra. Just nu känns det jobbigt. Men jag känner att jag ändå tagit ett jävligt stort kliv i min bearbetning av detta med att skriva detta inlägg. Jag sitter inte heller här och tjuter som jag gjorde i början. Då bara grät jag och grät jag så fort jag inte förnekade det för mig. Det går iallafall åt rätt håll och det är ju en bra början..
Detta är första gången jag skriver detta rakt ut (förutom på min hemliga twitter...hahaha, perfekt att ha en sån) Den nakna sanningen. Den kommer ju fram förr eller senare. Och som jag skrev tidigare har jag bara ett fåtal läsare och jag vet nog nästan vilka dom flesta är så ni kommer ändå få veta på något sätt.
Mamma flyttar till Åtvid den 1 december. Det är bestämt och det finns ingenting för mig att förneka längre. Det går liksom inte. Sanningen har kommit ikapp. Jag hoppas att allt kommer bli så bra som det bara går och att ALLA kommer må så bra när detta är över som det bara går. Och att jag kan få slippa alla dessa funderingar som äter upp min hjärna inifrån. Men hur det än blir måste jag försöka tänka att mamma kommer alltid finnas kvar och pappa kommer alltid finnas kvar. Bara att dom är i olika hushåll. Och jag är ju stor nog att sköta mitt eget liv. Jag hoppas att jag kan känna så till 100% om några månader. Att allt ändå är ganska bra. Att vi är friska och fortfarande har varandra. Just nu känns det jobbigt. Men jag känner att jag ändå tagit ett jävligt stort kliv i min bearbetning av detta med att skriva detta inlägg. Jag sitter inte heller här och tjuter som jag gjorde i början. Då bara grät jag och grät jag så fort jag inte förnekade det för mig. Det går iallafall åt rätt håll och det är ju en bra början..
Detta är första gången jag skriver detta rakt ut (förutom på min hemliga twitter...hahaha, perfekt att ha en sån) Den nakna sanningen. Den kommer ju fram förr eller senare. Och som jag skrev tidigare har jag bara ett fåtal läsare och jag vet nog nästan vilka dom flesta är så ni kommer ändå få veta på något sätt.
Kommentarer
Postat av: Mickis
Tråkigt att höra josefin :( Jag vet vad du pratar om, mina föräldrar flyttade isär precis innan jag tog studenten, men dom har lyckligtvis hittat tillbaka till varann och bor ju ihop igen. Men tänk på det att dom finns ju fortfarande kvar i ditt liv även om ni alla inte bor ihop eller ej. Styrkekram till dig och jag hoppas att allt blir bra!
Postat av: Jessica
Finns alltid <3
Trackback
