The past
Har ni också tänkt på hur mycket musik påverkar oss?
Tillexempel ta en låt som ni lyssnade massa på under en viss period i erat liv.
Kanske i samma veva som ni gjorde slut med pojkvännenm eller bråkade med den där bästakompisen eller var hemligt förälskad i den där killen i paralellklassen.. Sätt på den låten och se vad som händer.
Jag sitter och lyssnar på Secondhand serenade just nu.
Han är så sjukt bra och under en period i mitten av 9:an lyssnade jag på honom så himla mycket.
Tillexempel ta en låt som ni lyssnade massa på under en viss period i erat liv.
Kanske i samma veva som ni gjorde slut med pojkvännenm eller bråkade med den där bästakompisen eller var hemligt förälskad i den där killen i paralellklassen.. Sätt på den låten och se vad som händer.
Jag sitter och lyssnar på Secondhand serenade just nu.
Han är så sjukt bra och under en period i mitten av 9:an lyssnade jag på honom så himla mycket.
Båda hans plattor, alla låtar om och om igen. Satte på dom idag igen...och vips var jag tillbaka i den där 15åringens kropp, känslor och funderingar. Just under den perioden som jag lyssnade på dessa låtar (typ Why, Awake & A twist in my story) hände det så mycket i mitt liv. Jag gick igenom så mycket. Samtidigt som livet var upp och ner med kärlek, vänner, familj och att hitta sig själv hade jag så jävla-sjukt-kul. Man var så obekymrad på något sätt. Man brydde sig inte om alla runt omkring. Alla var så himla tighta. Vi var ett gäng som alltid hänge på helgerna. Allt från att supa på Nettoparkeringen med spriten i en petflaska som man blandat ihop ifrån farsans all möjliga sprit till att ha GHkvällar där vi alla satt och spelade Guitar hero och hade det allmänt mysigt. Det hände alltid någonting. Allt var så enkelt på något sätt. Fast ändå så jävla svårt. Jag saknar det faktiskt. Jag saknar gänget. Även om dom alla finns runt omkring mig än idag, även om jag åker till Australien med två av dom om 2 månader är det inte på samma sätt längre. Det kanske inte ska vara det heller. Vi har ju vuxit upp. Jag fattar väl att man inte kan dra runt på "stan" i Åtvid och dricka häxblandning och känna sig allmänt cool när man är 21 år. Men ibland vill jag bara vara sådär omogen igen. Med gänget.
JLJV - Josefin Louise Jessica Viktoria.
Fan vad tighta vi var där ett tag tjejer. Fan vad jag tänker på oss när jag hör dessa låtar.
Jag vet inte ens hur vi blev så tighta. Det bara hände. Vi låg på den där blåa conteinern utanför E-huset och AKF(Anna-Karin) tjatade varje matte lektion att vi skulle komma in med sin psykologröst. Men vi ville ju sitta där. Spana efter Robin och Timmy, sola och prata om helgens fest planer. Kanske gå en vända genom alla arbetslag för att gå extra långsamt genom C IFALL vi skulle stöta på killarna. Pirret i magen och den där egentligen jävligt omogna attityden "att vi bryr oss inte om vad någoin säger till oss, vi gör vad vi vill"
Jessicas fester i Björs. Jag tog min första riktiga fylla. RIKTIGA fylla. Mamma och pappa vet nog fortfarande inte om det. Vi sket i alla andra och bara körde. Hade så jävla kul. Varför är det aldrig såna spårade men ändå kontrollerade fester längre? Åkte på min röda moppe mellan Björs och Värna var eviga dag kändes som. Halvt bodde hos Jessica & Viktoria. Och så ner på fotbollsträningen med världens bästa fotbollslag och med ett knä som var helt där man kunde ge allt. Älskade känslan efter en bra match. När man kände att man tillfört något till laget. Ni kan inte ens förstå hur mycket jag saknar allt det där. Gråten sitter i halsen.
När vi började 1;an efter en helt spårad sommar mellan 9:an och Gymnasiet. Träffade Sofia som jag är så glad för. Vi blev nollade och jag har ett sånt starkt minne (trots att jag var full som en kastrull efter alldeles för mycket sprit) när vi ligger i korsningen där alla bussarna släppte av Björsungarna vid Allé. Vi ligger på asfalten och sluddrar om hur grymma 3 år vi kommer få ihop och att vi bara vet hur bra vi kommer få det tilsammans. Fan asså, tänk om vi vetat hur rätt vi haft. Hur mycket spårade fyllor vi haft ihop och så många sjuka minnen. Så underbart.
Högstadiet och Gymnasiet var så himla rolig tid i mitt liv. Samtidigt som den varit så jävla svår.
Med alla val man ska ta, fått hjärtat krossat några gånger, sårat vänner, blivit sårad av vänner, skrattat, gråtit, sktikit, varit så jävla lycklig, varit så jävla deprimerad, hatat mitt liv, älskat mitt liv, varit galet kär, varit galet olyckligt kär. Jag menar inte att jag inte tycker om mitt liv där jag står idag, för det gör jag. Känns bra att man kan se på sig själv och att man utvecklats som människa, även om jag har en bra bit kvar dit jag vill komma. Jobbar fortfarande på att hitta mig själv. Vem jag är och vad jag vill göra med mitt liv. Men jag tror det är vanligt i våran ålder. Jag har ju kommit en jävla bra bit på vägen mot när man var 15 år.
I januari börjar ett nytt kapitel i mitt liv som ni vet. En period som nog kommer vara helt underbar men samtidigt extremt skrämmande och ny. Där jag måste våga. Måste ta risker och våga begå misstag. Försöka tro på mig själv och se alla möjligheter istället för det som skulle kunna hindra. Vara självsäker och inte vika mig. Lära mig av det som blir fel och växa ännu mera. Komma hem till Sverige om några månader eller kanske ett år och vara starkare än någonsin. Ha hittat mig själv i den stora världen och komma hem med en miljard nya intryck och erfarenheter. Som ni kanske märker finns det inte riktigt ord som kan beskriva hur exalterad, spänd, rädd, lycklig och euforisk jag är över denna resan. Är så glad jag kommer ha Jullan med mig. ♥ (Och Robin med såklart..haha)
Blev en bok detta, men var tvungen att skriva av mig.
Kommentarer
Postat av: Anna
Håller verkligen med! Helt galet vad musik kan uppbringa och skapa mycket känslor. Sitter just nu och streck-lyssnar på the strokes som jag alltid gör då jag är kär i "fel" kille =/
Trackback
