Sitter här och lyssnar på Fall och tänker mig tillbaka 5 månader. Kan inte förstå att det gått så lång tid sen Justin var här. Nästa månad har det gått ett helt halvår (!)

Det är så lustigt för på ett sätt känns det som allting hände igår men samtidigt känns det som det var en helt annan tid, långt långt tillbaka. Tiden innan konserterna, typ i oktober förra året när det var ett halvår kvar tills vi skulle åka, kändes det som en evighet kvar. Men tiden efter har bara susat förbi i en läskigt hög hastighet. Jag blir så extremt sentimental när jag sitter här och skriver, samtidigt som jag hör all musik som jag såg live då för 5 månader sen. Jag kan inte riktigt finna orden som skulle kunna förklara hur mycket jag saknar allting. Det är helt extremt. Kan inte minnas att jag känt en sån saknad någon gång förr. Inte på samma sätt. När jag tänker tillbaka kan jag bara komma på ett ord som förklarar allt och det är lycka. Har så svårt att uttrycka mig för såna som inte känner samma sak för Justin som mig. Med risk för att allting bara blir alldeles för töntigt och fjortisaktigt. Men jag har lärt mig att det knappt går. Och jag har även lärt mig att inte bry mig om vad andra tycker. Dom där dagarna uppe i Stockholm var så jävla bäst. Jag hade bara såna runt omkring mig som förstod mig. Knäppskallar precis som mig. Träffade så många underbara människor, även puckon, men de positiva vägde upp det negativa. Såna man haft kontakt med på Facebook, twitter & Instagram innan och sen fick man träffa dom där uppe. Så sjukt  roligt! Precis som det ska vara. Kaoset som var överallt, tjejer med Justin Bieber tshirts, Girlfriend doften låg som ett os över hela Globen området, Believe/My world/Believe Acoustic och alla Justins album spelades i Globe City, räckte med att komma innanför dörrarna så hörde man tonerna av Beauty and a beat eller Somebody to love. Swaggy kepsarna, Believe kepsarna och Believe mössorna syntes överallt i hela stan. Det var bara Bieber-mania överallt!

 

När jag ser mina videos som jag filmade 23 och 24:e kan jag minnas tillbaka hur jag kände några sekunder. Men den exakta känslan, bestående känslan kan jag inte riktigt sätta fingret på såhär hemma framför datorn. Det måste upplevas. Jag var helt galen, men vad kan man förvänta sig? Och det bästa av allt var att jag inte var ensam. Ingen tittade på mig som att man var ett miffo. Även om jag kanske var den som lät mest vissa gånger...typ under Fall och Be alright.

Första kvällen vi såg honom, den 23 april var hela mitt liv bara ett enda stort kaos. Jag visste nog inte vad jag gjorde utan min kropp bara släppte allt och bröt ihop fullstädndigt på alla möjliga sätt. Jag kunde inte styra det. Allt bara hände. Jag kommer inte heller ihåg så mycket utav första konserten, mest små, suddiga saker. Troligtvis för adrenalinet var på max och jag gick totalt bananas. Men ifrån andra kvällen vi såg honom, den 24 (som jag är så extremt lycklig att vi fick tag på nu när man tittar på allt i efterhand!!) har jag så mycket minnen. Jag var inte alls lika galen. Jag njöt över att vara där. Att stå längst fram i Golden circle som jag alltid drömt om men aldrig trott jag ska få vara med om. Jag försökte ta in allt. Just från den kvällen har jag ett sånt starkt minne ifrån när han sjunger Fall (som förövrigt är min absoluta favorit Justin Bieber låt någonsin). Jag var rätt samlad...ja så samlad man kan när han står framför ens ögon. När han körde Be alright och Fall hissades han upp i något som såg ut som en såndär brandkorg ni vet som man hissar upp på brandbilar? Sen åkte han runt över publiken i den och spelade på sin akustiska gitarr och sjöng. Och där och då körde han Fall och han stod uppe i den där korgen och den åkte runt över oss och jag stod med ryggen mot scenen och tittade på korgen som var där uppe, såg hela Globen som lyste lila/rosa och alla som vifta med sina mobiler/ljusstavar, en massa konfetti som singlade ner bland alla galna tjejer och så alla lappar som hölls upp mot Justin med texten "Nothing like us- Jeliebers". Jag minns att jag bara stod där och tog in allting helt lugnt samtidigt som jag filmade med min mobil. Jag kommer ihåg hur VACKERT jag tyckte allting var. Ljuset, de dova skriken, Justin som stod där uppe och hans perfekta röst, alla skyltar, alla mobiler/lampor. Jag minns att jag tänkte "Kan jag bli lyckligare än så här som jag är just nu, i denna sekund?" Jag vet att jag tänkte att jag skulle suga in precis allting så jag kunde ha det och leva på senare. De gråa, tråkiga dagarna. Det var som att tiden stod alldeles still just då, i dom sekundrarna. Minns allting så väl och det är ett minne jag kommer leva på länge!

Jag längtar så extremt mycket tills han kommer tillbaka hit till oss. Efter jag varit i Australien är han så jävla välkommen! Idag är det 5 månader sen, har jag tur är han tillbaka här 2015. CAN'T WAIT.