För någon vecka sen fick jag veta att en av mina gamla idrottslärare på gymnasiet hade blivit allvarligt sjuk och i princip låg inne på sjukhuset och väntade på att dö. Hon hade fått en hjärntumör och det fanns ingenting som läkarna kunde göra för att få bort den, det skulle ge alldeles för mycket skador. Jag har tänkt på henne hela den här veckan. Hur hon mår, om hon fortfarande lever, om hon lider eller om hon på något mirakulöst vis frisknat till. Hoppet finns ju alltid kvar. Idag fick jag veta att hon lämnat oss. 33 år gammal.

När såna här saker händer gör det så otroligt ont i mig. Jag tappar liksom fotfästet. Jag kände inte denna personen speciellt väl. Hon var en lärare som jag vet brann för dansen. Sen jag gick ur skolan har jag hälsat på henne ett par gånger när hon varit på jobbet och ätit. Men mera än så blir det inte. Trots detta så berör det mig så hårt. Jag tänker på hennes nära och kära, dom måste vara förkrossade. Jag tänker på hur orättvist livet är, det gör mig nästan upprörd. Jag tänker på hur man själv är. Alla brukar vi väl gnälla på småsaker? DET ÄR INTE VÄRT DET. Vårat liv är alldeles för kort och alldeles för skört för att vi ska ha tid att lägga energi på sånt. Jag tror vi alla går vilse lite i vår vardag och glömmer bort att uppskatta småsaker. En sån enkel sak att man får vara frisk och att ens nära och kära mår bra. Att man har folk som bryr sig om en runt omrking sig eller bara det faktum att man faktiskt har tak över huvudet. Det andra runt omkring är så jäkla oviktigt.

Ta hand om varandra, slutet kan vara närmare än vad man tror.
RIP Emma. Vila i frid, jag tänker på Dig och alla runt omkring.