I lördags förlorade jag och min familj en underbar familjemedlem. En mamma, en fru, en syster, en dotter, en vän... min faster har lämnat oss alldeles för tidigt. Mitt hjärta har ett tomrum som ekar av saknad och så kommer det alltid vara. Jag måste lära mig att leva med det för hon kommer aldrig komma tillbaka. Det är som att jag går omkring i en bubbla och väntar på att få vakna upp ur denna mardröm, men jag vaknar aldrig hur mycket jag än önskar och vill. Det är verklighet. Cancern har skördat ännu ett liv och det är så jävla orättvist. Denna gången var det våran tur att bli drabbade. Aldrig i min vildaste fantasi hade jag kunnat drömma om att det skulle vara min faster som skulle tas ifrån oss först. Hon har sett mig växa upp och bli den jag är idag, alltid funnits med. Våra skämt när vi sitter hos farmor och farfar vid fikabordet, alla skratten och roliga historier. Inget kommer någonsin bli detsamma igen. Jag vill inte att det ska vara så. Vi saknar dig redan så mycket Christina.

 

Jag funderar mycket på vart du är nu. Kan du se oss? Höra alla våra tankar, våra snyftningar, känna vilken saknad du lämnat efter dig? Du som läste min blogg varje dag, kan du se mina ord från där du är nu? Jag tillägnar detta blogginlägg till dig, för jag mår bra av att skriva. Sen vet jag att du hängde här ofta och drog upp min statistik, så jag tänker fortsätta tro att du läser. Skriva för dig. Du kommer föralltid leva vidare med oss, i dom minnen som vi skapat tillsammans. Alla jular ända sen jag var liten bebis, alla lov och helger när vi var små som du och familjen spenderade hos oss, alla födelsedagar, alla enkla fikastunder hemma hos farmor och farfar, allt vi gjort. Vi måste lära oss att leva vidare utan dig, hantera situationen. Det som inte fick hända hände och vi kan inte påverka det. Jag hoppas att du har det bra vart du än befinner dig och jag hoppas du kan titta ner på oss i fortsättningen när vi sitter och drar dåliga skämt vid fikabordet och skratta tillsammans med oss. Vi kommer kämpa vidare. För dig. Allt jag önskar för framtiden är att vi ska kunna hitta ett botemedel för den jävla piss cancern. Den ska inte få ta familjemedlemmar såhär tidigt i framtiden. Det måste få ett stopp. Det är en jävla skit sjukdom och det måste få ett slut.

 

Det känns så sjukt att skriva detta och jag kan fortfarande inte förstå att det är såhär det är... men...

Vila i frid min fantastiska faster. Tack för allt du gett mig under mina 22,5 år, tack för alla minnen, tack för allt. Du kommer föralltid saknas hos oss. ♥