Åh jag sitter här och håller på att bli galen. Ibland förstår ni kan jag få såna totala längta tillbaka ryck till den 4 mars. The best day ever. Nämligen den dagen jag och Jessica såg Tokio hotel live. Om nu någon missat det? Som nu kanske förstått är läget så just nu. Vill bara bygga en fucking tids maskin och ta mig tillbaka exakt 7 månadet i tiden. För idag är de exakt 7 månader sen 4 mars. Det känns helt jävla insane. Jag skojar inte. För 7 månader sedan stod jag och Jessica i kön och höll på att dö. Vi trodde vi skulle bli inslöppta när som, men sanningen var att vi skulle få stå där i minst en timme till i snö stormen och de -10 graderna. Men det visste vi inte då, vilket jag tror var tur. Jag trodde jag skulle dö. Men det var så värt de och jag skulle göra om det 50 gånger om ifall det var så. Och jag skulle göra om det även om det var -45 ute. Jag skulle inte tveka. För den känslan när vi kom in där och såg scenen, det går inte att förklara för den som inte vet vad Tokio hotel kärlek är. Jag vet inte hur många gånger jag och Jessica sagt det, men ingen som inte älskar de där tyska killarna kan fatta, det går inte!!! För känslan är helt obeskrivlig. Som en fet jävla orgasm genom hela kroppen, fast kanske 78484848 gånger skönare. Bästa känslan. Lycka! Ren jävla lycka. Och just idag är en sån där dag, då jag saknar de så mycket. Och längtar så in i norden tills nästa gång vi ska se dom. För de kommer bli en nästa gång. Frågan är bara när? Men vi lever på minnena, för dom kommer aldrig dö ut. Och med dom fina minnena kan vi vänta och vänta och vänta.

Sätt på låten och titta på bilderna Jessica. Lovar du kommer fälla en liten glädje tår.


'